jag är ledsen Ratata…

...men jag tror att vår flört slutar här. Jag saknar mitt bloggarkiv och det liv jag och wordpress byggt upp tillsammans. Trots att jag flyttar tillbaka kommer vi ändå inte att sluta ses, du är nämligen hem åt en massa fantastiska människor med så otroligt läsvärda bloggar och jag kommer fortsätta besöka dig och ibland lämna små spår i dessa bloggares kommentarsfält. Hej så länge.  

Publicerad 14.03.2017 kl. 19:17

#fisvläsutmaningen2017

Eftersom jag älskar att läsa hoppade jag självklart på den finlandssvenska läsutmaningen (och sju andra läsutmaningar) i början av året. Jag tänkte dessutom, så långt det går, försöka lägga en feministisk prägel på utmaningen. I januari skulle det läsas en gul bok, och jag valde den gulaste bok jag hittade i min bokhylla, nämligen Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit. 

Boken är en essäsamling som behandlar teman som makt, våld och jämställdhet. Den börjar med den hyllade "Män förklarar saker för mig", som blivit något av en feministisk klassiker och bidrog till att uttrycket mansplaining myntades. Därefter följer åtta andra essäer på olika teman, men vilka alla mer eller mindre kretsar kring just makt, våld och jämställdhet. Solnit väver smidigt ihop det lilla med det stora och presenterar gott om exempel och statistik. Essäsamlingen var en intressant och givande läsupplevelse, och trots att jag emellanåt tappade tråden lite (det kan eventuellt ha berott på trötthet), rekommenderar jag den verkligen!

Publicerad 01.02.2017 kl. 19:23

fulljouren vid Vasa centralsjukhus, del 2

Regeringens lagförslag, enligt vilket Vasa centralsjukhus skulle bli utan fulljour, klubbades efter en del hetsiga diskussioner igenom i slutet av förra året. Presidenten stadfäste också lagen, men med en kommentar om att det bara är möjligt att överföra jourtjänsterna från Vasa till Seinäjoki om de språkliga rättigheterna kan tryggas.

Kampen för fulljour är ändå inte över. I måndags startade ett medborgarinitiativ som föreslår en ändring av hälso- och sjukvårdslagen så att också Vasa centralsjukhus i fortsättningen har fulljour. Förslaget till ändring av lagen motiveras, utöver språkfrågan, med faktorer som sjukvårdsdistriktets befolkningsunderlag, det stora avståndet till närmaste universitetssjukhus, sjukvårdsdistriktets ekonomi och kvaliteten på vården.

Röstberättigade finländska invånare kan skriva under medborgarinitiativet här.

 

Publicerad 26.01.2017 kl. 16:33

bloggåret 2016

Så övergick 2016 till 2017 och vad passar väl bättre på en blogg än att sammanställa en lista över (en del) av det gångna årets blogginlägg. 

I januari var blogglusten stor och jag skrev bland annat om feministiska böckermin relation till prylar, minimalism och frivillig enkelhet, samt sökfrasen ”är du rädd för män blir du straffad litar du på män får du skylla dig själv” som någon hittat till min blogg med. Utöver det skrev jag ett inlägg om fördomar om bisexualitet, vilket delades ganska flitigt på Facebook. Gjorde också upp planer på att fokusera mina musiktips på håriga och vrålande kvinnor under 2016 (sist och slutligen blev det inte fler än tre tips: Crucified Barbara, Lita Ford och Skew Siskin). 

I februari tog bloggivern slut och det enda jag åstadkom var en frågestund, som det sedan tog evigheter för mig att svara på.

I mars skrev jag om endometrios-myter och svarade på de första frågorna från frågestunden, bland annat hur en kommer igång med läsandet igen efter en paus och vilket bär jag skulle vara om jag vore ett bär.

I april fortsatte jag att svara på frågestunden och funderade där kring vad jag skulle skapa för att göra världen lite bättre om jag hade obegränsade resurser. Skrev också ner mina tankar om att slopa inträdesproven till tredje stadiets utbildning

I maj kom de sista svaren på frågestunden och där avslöjade jag bland annat vilken maträtt jag åt till middag 90% av dagarna. Uppmanade också mina läsare att skriva under medborgarinitiativet Äitiyslaki (vilket uppnådde tillräckligt många underskrifter för att gå vidare) och skrev om det där med att likställa könsorgan med kön när en för en feministisk diskussion

I juni angstade jag över vad som hittas i mitt bloggarkiv och blev intervjuad om endometrios av Caroline

I juli skrev jag inget, men delade med mig av ett musiktips (som tyvärr inte längre finns tillgängligt). 

I augusti vilade bloggen. 

I september startade jag en serie boktips på lätta böcker om feminism och skrev om min bloggångest.

I oktober förvandlades min blogg till en reseblogg för en dag, och jag funderade kring både mens och könsneutrala toaletter

I november delade jag med mig av boktips om mens och trans*. Jag skrev också ett inlägg om garderobsrensningar och att ändra sitt konsumtionsbeteende

I december flyttade jag bloggen till Ratata och delade med mig av mina tankar om regeringens planer för fulljouren vid Vasa centralsjukhus

För bloggåret 2017 finns ännu inga planer. Kanske blir bloggen ett välutnyttjat klotterplank när graduskrivandet står mig upp i halsen, kanske börjar jag skriva om mina kulinariska färdigheter eller kanske allt fortsätter som vanligt. Det återstår att se. 

Publicerad 02.01.2017 kl. 18:02

fulljouren vid Vasa centralsjukhus

Otaliga gånger under den tid som hittills gått av den sittande regeringens regeringsperiod har jag känt mig besviken, upprörd och stundvis riktigt förbannad. Nu senast har det gällt fulljouren vid Vasa centralsjukhus. Jag har länge tänkt skriva om det här ämnet, men haft väldigt svårt att såväl formulera mina egna tankar som att få någon klarhet i vad som egentligen händer. Nu känns det dock som att det får bära eller brista, så här kommer inlägget.

I regeringens planer på jourreform kommer tolv sjukhus att få ha fortsatt fulljour, medan de resterande i fortsättningen kommer att ha en mer begränsad jour. Vasa centralsjukhus är ett av dem som kommer att tappa sin fulljour om allt går som regeringen vill. Vad det här exakt betyder i praktiken verkar inte helt klart ännu, men det som är klart är åtminstone att vissa typer av sjukdomsfall i framtiden kommer att slussas vidare till Seinäjoki centralsjukhus, eftersom vård inte längre kommer att kunna ges vid VCS. Det största problemet jag ser med det här, är hur det egentligen kommer att gå med svenskspråkiga medborgares rätt till vård på sitt eget modersmål. För det här innebär alltså att en hel del helt svenskspråkiga patienter från Österbotten kommer att slussas iväg till det (i nuläget) enspråkigt finska sjukhuset i Seinäjoki. 

Vad gör du när du kommer in till sjukhuset och behöver akut vård, men den specialitet som krävs inte längre finns på det sjukhus där du kan klara dig på ditt eget modersmål, och du därför skickas 100 kilometer inåt landet till ett sjukhus som nästan uteslutande fungerar på finska, ett språk du inte nödvändigtvis ens kan? Att i en så undergiven position som när en är riktigt sjuk vara tvungen att kommunicera på ett språk som inte är ens modersmål, och som en kanske inte alls behärskar, är inte bara jobbigt och skrämmande, utan kan dessutom vara direkt livshotande. 

Jag vet hur det är att vara intagen på sjukhus och ha så ont och vara i så dåligt skick att en på allvar inte vet om en kommer att överleva. Jag vet också hur det är vara i just den situationen och mötas av ett helfinskt vårdteam. Att jag i vanliga fall kan kommunicera helt okej på finska spelade i just den situationen ingen roll, för i det skedet var all finska jag någonsin lärt mig som bortblåst ur huvudet och det enda jag klarade av att förmedla på ett sätt vårdpersonalen förstod var att vråla så högt jag kunde när det gjorde som mest ont. Att i den här situationen vara utlämnad till ett vårdteam jag inte kunde kommunicera med kändes både skrämmande och väldigt, väldigt otryggt, oberoende hur kompetent vårdpersonalen än var. 

Om jag, som ändå i vanliga fall klarar mig helt bra på finska, kände mig så här i den situationen, hur är det då inte med någon som inte alls kan finska? Hur går det när en åldring, från någon av Österbottens små byar, som aldrig lärt sig säga mer än kiitos, kyllä och ei på det andra inhemska språket ska få vård på finska? Hur går det om någon av mina äldre, rakt igenom svenskspråkiga, släktingar hamnar i ett akut vårdbehov och skickas till Seinäjoki där de tas emot av vårdpersonal som inte kan kommunicera på deras modersmål? Hur ska en kunna förmedla vad som i den situationen kan vara livsviktig information för att kunna få bästa möjliga vård så fort som möjligt, om en inte pratar samma språk som vårdpersonalen? Att knaggla sig fram på ett språk en inte behärskar är upplagt för missförstånd, speciellt när det handlar om något så komplext som ens mående, vilket inte alltid är det enklaste att beskriva ens på sitt eget modersmål. Och när en som patient, trots sin lagstadgade rätt att få vård på sitt eget modersmål, är utlämnad till hemsnickrade finskakunskaper och yvigt kroppsspråk för att göra sig förstådd, då är det mycket som kan gå fel. 

I grundlagsutskottets utlåtande konstaterades att de svenskspråkigas rätt till vård på sitt eget modersmål måste kunna garanteras för att jourförslaget ska gå vidare, vilket i praktiken innebär att Seinäjoki centralsjukhus åtminstone till viss del borde bli tvåspråkigt. Det låter fint till pappers, men hur det skulle fungera i praktiken är en helt annan sak. Att ett sjukhus, eller för övrigt vilken inrättning som helst, i teorin är tvåspråkigt och garanterar att såväl finsk- som svenskspråkiga ska kunna få betjäning, i det här fallet vård, på sitt eget modersmål är verkligen ingen garanti för att det fungerar i praktiken. Och att få det att fungera i Seinäjoki, som är över 97% finskspråkigt och med ynka 0,2% svenskspråkiga invånare, låter lite för optimistiskt. Jag har en hel del tvivel på att det på ett sjukhus som Seinäjoki centralsjukhus, beläget i ett nästan helfinskt område och med förhållandevis liten andel svenskspråkiga patienter, klarar av att upprätthålla en tillräckligt bra servicenivå på svenska för att en som svenskspråkig patient faktiskt ska kunna prata sitt eget modersmål. Jag vet dessutom av erfarenhet att tvåspråkighet på pappret inte betyder tvåspråkighet i praktiken, och otaliga är de gånger när jag, i vårdsituationer vid det tvåspråkiga universitetssjukhuset jag besökt regelbundet de senaste åren, tvingats byta från svenska till finska för att överhuvudtaget göra mig förstådd. Den fina tvåspråkigheten som finns på pappret kan alltså i praktiken vara så gott som obefintlig.

Och språkfrågan, varför är det just den som är så viktig när det finns också andra aspekter som kunde diskuteras gällande fulljouren vid VCS? Jo, om det börjar tummas på svenskspråkigas rättigheter när det gäller något så livsviktigt som vård, då kommer det tyvärr att vara betydligt lättare att tumma på svenskan också på andra områden. Snart sitter vi kanske där och undrar vad fan det egentligen var som hände när HBL, Kulturfonden och Åbo Akademi plötsligt blev finska. 

Publicerad 13.12.2016 kl. 19:07

"ett ritstift i din rumpa" goes ratata?

Jag har en längre tid känt ett sug efter att existera i någon form av gemenskap när det kommer till min blogg, i stället för att sitta ensam på ett wordpress-moln någonstans ute i cyberspace. Därför tänkte jag ta mitt pick och pack hit till Ratata för att se om den till synes trevliga gemenskapen har plats för någon fler. 

Den här Ratata-bloggen skapades faktiskt redan för sex-sju år sedan när jag bloggade på papper.fi, men tittade runt lite för att se om gräset var grönare på andra sidan. I det skedet var gräset ändå grönast på wordpress, där jag hamnade när det började knaka för mycket i fogarna på papper-bygget. 

Hur som helst, jag heter Mikaela och bloggade tidigare på yllestrumpa.wordpress.com, men nu är jag här. För en tid åtminstone. 

Hej. 

Publicerad 01.12.2016 kl. 18:42

Hej på dig, jag heter Mikaela och styr här. Jag funderar bland annat på feminism, konsumtion, HBTQ*-frågor samt psykisk och fysisk ohälsa. När jag inte gör det springer jag på loppis, målar groteska tavlor, läser ungdoms-romaner och headbangar till hård musik. Skriver även gradu emellanåt. 

Kontakt:
ettritstiftidinrumpa[at]gmail.com